Nå, vad skrämmer då mig? Vad får mig att bli riktigt, riktigt rädd?

Leverbiff – dels är det äckligt och ja, efter min moster Ingas behandling kan jag inte äta någon som helst form av inälvsmat.

Det jag inte kan se – just det, jag skräms mest av det dolda, det hot som jag bara anar men inte ser helt klart. Det kvittar om det är myndigheter eller monster. Jag vet ju inte vad jag möter och då kan hjärnan löpa amok.

Människan – tyvärr måste jag skriva det. Som varelse är Homo Sapiens kapabel till mer ont än vad både jag och alla mina mostrar, morbröder och förfäder sammantaget någonsin kan fundera ut.

Det oförklarliga – slutligen finns där, anser jag, ting bortom mitt och ditt förstånd, ting som vi inte kan förstå. I livet och bortom det – som faktiskt är skrämmande – kanske just för att vi inte kan förstå det. Jag har sett – alltså tror jag!

Kaos – anser jag vara en reell kraft som ständigt hotar att stjälpa över ända allt det vi försökt bygga upp. Motsatsen till att det goda vi arbetar på att behålla, det som vill bryta ned bara för att det är så kul att få förstöra.