Min barndom var full av personer som fann ett stort nöje i att se små skrämda barnaögon. Hemskast, men välmenande var moster Inga och morbror Per, tätt följt av min morfar Bror. Att skrämmas var en ädel konst i dessa kretsar och ett märkligt sätt att skämta. Detta var de välvilliga skrämmande personerna – tyvärr fanns det andra mindre vänligt inställda – fast det är en helt annan berättelse. På gott och ont formade det mig till den jag är idag.

Mitt första minne av en spökhistoria sträcker sig så långt tillbaka så att glömskans dimmor nästan utplånat det. Vi befinner oss i en dammig höskulle och det är en varm sommardag utanför Odensbacken. Förmodligen var det någonstans där som min nuvarande mer eller mindre konstanta hösnuva grundlades ordentligt. Dammkorn snurrar i det solljus som silar in genom ladugårdens brädvägg. Svett klibbar mot kroppen och nästan varje kvadratcentimeter av min hud kliar, så blir det om man ägnar en dag åt byggandet av komplicerade högångar och mörka, dammiga kojor. Alla kusinerna var där, små som stora och själva byggandet var klart – då kom moster Inga för att inspektera härligheten. Jag minns henne som en gammal dam vid tillfället, minst trettio och eftersom vi inte sågs så ofta var man nog en smula blyg. Hon kom med den utmärkta idén att vi borde alla tio kravla in i labyrintens hjärta och där kanske berätta någon ryslig saga. Jublande instämde vi alla i förslaget inte ont anandes. Inga kröp in först och för mitt inre öga ser jag fortfarande hennes rumpa försvinna in i hålet till högången och jag oroade mig för att hon liksom Phu kanske skulle fastna. Kära Inga, det är ingen kritik av din bakdel, gången var gjord av barn för barn. Du som kravlat runt i högångar vet att det är i sig själv ganska så klaustrofobiskt. Luften är dålig, det sticks och det är så gott som becksvart. Lägg till att vi var runt tio stycken så blir känslan ännu värre och syret på väg att ta slut. Nå, väl där inne börjar moster Inga att med viskande röst berätta den rysliga historien:  Får jag min lever. För den oinvigde kan jag avslöja att det handlar om en liten gosse som köper snask för mammas pengar istället för lever till leverbiffen och smiter in på bårhuset och stjäl en lever av ett lik. Detta lik kommer naturligtvis åter och det hela avsluta med ett avgrundsvrål: får jag min lever ANNARS!‼ Varvid berättaren gärna hugger tag i sina lyssnare. Under moster Ingas skickliga uppbyggande av sagan pressade jag handflatorna mot öronen och gjorde mitt bästa för att slippa höra eländet – men ändå kunde jag inte låta bli. Titt som tätt lättade jag på handflatorna och kunde inte undvika att höra att det gick käpprätt åt pipsvängen för lille Pelle. När hon så avfyrade sitt ANNARS! drabbades samtliga av total panik och försökte fly ut ur den mörka labyrinten där Gud vet vad vilka monster nu kravlade runt förutom den av skratt kiknande moster Inga.

Vän av ordning kan nu kanske höja på ögonbrynen åt moster Ingas handhavande av de små liven där på höskullen. Det gör inte jag – det var ett underbart och alldeles fruktansvärt oförglömligt ögonblick. Jag fick förmånen att växa upp bland människor som verkligen kunde och ville berätta sagor, rysliga och skrämmande, roliga och vackra, kloka och förnuftiga , gripande och sorgliga, kända och okända. Vi levde i och av sagor och som liten vet man inte alltid var gränsen går mellan det som är sagan och den faktiska verkligheten så som de vuxna uppfattar den. Nog fanns det ett troll i Nyckelhällarna? Visst lyftes Skattebystenen av små vättar vid midsommar? Morfar själv kunde intyga att han sett både den Svarta Hunden och de fruktansvärda Likugglorna  och då var det sant! I Galesatthagen gick en man med huvudet under armen – många kunde vittna om det. Själva Kvismare kanal var bottenlös och längst nere i dyn fanns en stor skatt. Ville i Kohagen hade ju plöjt upp en hela kruka silvermynt så visst kunde också vi hitta skatter. Dessa ändlösa, frustrerande jakter på skatter! Någonstans i mig fortsatte alla dessa sagor liksom sjuda på låg värme, medan jag begrät balans och resultaträkningar samt missvisande budgetar. Så en dag så stod det klart för mig att sagor visst är sanna – bara så kan vi stå ut i en allt för utredd och trist vardag. Gränsen mellan sagan och Din verklighet är hårfin! Att skrämmas är både fint och höjden av humor! Kanske kan det även få oss att reflektera och våga hoppas att en helt oförklarlig verklighet verkligen lurar bakom både måndag, tisdag och onsdag. Jag väljer att på nytt tro att allt min morfar viskande berättade verkligen är sant. Jag kommer att kikna av skratt om du faktiskt blir skrämd av mina sagor! Jag tänker fortsätta att kika efter skatter när jag kisar mot sommarsjöns gröna vatten. Ser jag en vit uggla  – ja då kommer jag springa allt vad benen bär – för då är det självaste Likugglan som kommit för att hämta mig.

Nå, vad skrämmer då mig? Vad får mig att bli riktigt, riktigt rädd?

Leverbiff – dels är det äckligt och ja, efter min moster Ingas behandling kan jag inte äta någon som helst form av inälvsmat.

Det jag inte kan se – just det, jag skräms mest av det dolda, det hot som jag bara anar men inte ser helt klart. Det kvittar om det är myndigheter eller monster. Jag vet ju inte vad jag möter och då kan hjärnan löpa amok.

Människan – tyvärr måste jag skriva det. Som varelse är Homo Sapiens kapabel till mer ont än vad både jag och alla mina mostrar, morbröder och förfäder sammantaget någonsin kan fundera ut.

Det oförklarliga – slutligen finns där, anser jag, ting bortom mitt och ditt förstånd, ting som vi inte kan förstå. I livet och bortom det – som faktiskt är skrämmande – kanske just för att vi inte kan förstå det. Jag har sett – alltså tror jag!

Kaos – anser jag vara en reell kraft som ständigt hotar att stjälpa över ända allt det vi försökt bygga upp. Motsatsen till att det goda vi arbetar på att behålla, det som vill bryta ned bara för att det är så kul att få förstöra.